Jag hade tänkt att vänta. Vänta tills det var precis på dagen, ett år sedan jag la ner mina skriverier. Men jag kan inte vänta. Jag måste få det ur mig. Ut ur mitt system. Jag vill trycka ner tangenter, bilda ord, meningar, hela stycken och sedan luta mig tillbaka, se på mitt verk, ögna igenom det från första till sista versalen. Njuta. Men sedan trycker jag delete. Ser allt försvinna. Upplever extas. Sedan förlust.