Igår bjöd kvällen på en galapremiär av den fjärde filmen i ordningen om krigshjälten John Rambo. Det var mingel snacks, shots och öl. Minglet och filmen var som en förfest då spektaklet skulle fortsätta senare på Café Opera. Bio publiken var därför inte den bästa, mycket shotande i salongen och en viss berusat moln låg över stora delar av publiken. Tyvärr hamnade jag bakom och bredvid några utav de främsta shottarna som svepte tre små flaskor vardera, och skålade därtill - under visningen.

Skulle antagligen uppskatta minglet än mer i äldre ålder då jag nu tillhörde de yngsta på plats och eftersom jag är under arton så blev det heller inga drinkar. Spottade även en hel del svenska tv-kändisar, satt några rader bakom Natacha Peyre, hade den långa snaggade killen från parlamentet bakom mig, ett få antal säten åt vänster satt Ica Ulf och då har jag inte änns börjat nämna Let's Dance gänget.
Recension.
Det var länge sedan John Rambo senast syntes på bioduken, Sylvester Stallone har nu dragit fram krigskämpen i rampljuset än en gång. Då Stallone själv valt att regissera filmen hade han självklart ambitionen att göra den till något extra och hur blir en Rambo som bäst? Enligt Stallone är det mängden pondus, blod, explosioner och mängden avlossade skott som avgör. Ju större, mer och fler desto bättre, det är något man verkligen märker att han har haft i åtanke när man ser skott efter skott avfyras följt utav strömmar utav blod. Det hela blir lite för mycket pang pang och jag ger därför som väntat filmen 3 av 5. Men jag kan ändå rekomendera filmen då den var bättre än de tidigare uppföljarna utav den första filmen.